6 april 2017

Ålderskris?

Har länge varit nyfiken på CrossFit men inte vågat mig in i "boxen", men nu 40 + år fyllda så bestämde jag mig för att utmana mitt sunda förnuft i denna aktivitet. Och fy fan vad kul det va! Och alla var ju så schyssta!

För att försöka komma ihåg mina resultat så måste jag ju skriva ner det någonstans, och varför inte här? 

WOD 6/4:

Strength:  PushPress 6-6-6-6 (20 kg)
Gymnastic: Max Reps Strict PullUps (lila gummiband: 4 dåligt utförda)
Conditioning: AMRAP 7; WallBall 9/6 – OTM 7 DeadLift 100/70 (25 kg deadlift. 4 kg wallboll - totalt 29 st godkända kast).

15 augusti 2014

Mål som känns omöjliga att nå

I februari näe jag träffade min coach för första gången hade kag lyckats jogga 5 km non-stop ett par, tre ggr. Då kändes 10-12 km helt omöjligt att uppnå, precis som 5 km kändes omöjligt när jag inte ens orkade 1 km året innan.
Men jag lyckades och idag vet jag och har gjort ett antal ggr, lyckats jogga 10 km non-stop. Mitt nya mål är ju 21 km - em halvmara. Det känns inte helt omöjligt men jag var att det kommer krävas tid och träning för att nå dit till maj 2015 när jag ska genomföra Göteborgsvarvet. 

Men känslan av omöjlighet väcktes starkt när jag vägde in mig för första gången på ett Viktväktarmöte för snart två veckor sedan och de räknade ut mitt nuvarande 5 samt 10 %-iga mål. Det kändes overkligt. Hur ska jag nå dit? Om jag inte har vägt det sedan tonåren, varför ska jag kunna göra det nu?
Med mycket jobb och tid och tålamod och jävlarenamma så ska det nog gå, men det känns omöligt!
Och förtjänar jag det verkligen? Jag har alltid varit fula, tjocka jag. Ska jag få lov att bli hälsosamma, fräscha jag? Om jag når dit en dag, ja, då tycker jag att jag förtjänar det med tanke på allt det jobb och slit jg lagt ner sedan mina 90 kg.

Imorgon springer vi Slussvarvet för insamling till Cancerfonden!


26 juli 2014

Kraftprovet 2014!

Jag vaknade tidigt, kl. 5, som vanligt en vardag. Käka min gröt, packade väskan, gick ut med hunden och så iväg till jobbet. Jag hade fått c:a 6 timmar sömn.
Jag jobbade på, åt vaniljkvarg med banan till lunch, drack 1 liter vatten utöver vatten till frukosten och lunchen. Frukt/bär som mellanmål. Kl. 11:30 ringde gubben som hade vart och hämtat min nummerlapp. Kl. 14 packade jag ihop, stängde av datorn och drog hemmåt för att görs mig iordning för Kraftprovet 2014, mitt stora mål för i år, det jag har tränat för sedan i slutet av februari/början på mars. Fem månader med regelbunden träning, inriktad på att en nybörjare ska ta sig runt de 11,6 kuperade kilometrarna.
Väl hemma satte jag fast nummerlappen på linnet. Drog i mig vatten och en halv mugg yoghurt. Dagarna innan hade jag laddat med mycket pasta och vatten. Dock visste jag från rundan två veckor tidigare att värmen skulle göra det svårt för mig att orka jogga hela rundan, men runt skulle jag.
Jag klädde om, var klar, magen rasa, igen, av nervositet.
40 min innan start körde gubben mig till startområdet. Ett lycka till och "vi ses vid slussområdet!". Jag tog mig långsamt fram i folkmängden. Fallens dagar. Jag började fatta vilken publik det skulle bli. Var är starten? Skulle den inte vara här? Till slut ser jag "porten" och så ser jag en massa vältränade löpare som värmde upp i startfållan. Fram och tillbaka sprang de medan publiken titta på. Skrämd höll jag mig på åskådarnas sida med Marilyn Manson högt i lurarna. Det var fruktansvärt varmt, varför jag vågade mig ut i ett skuggområde i startfållan. Jag satte mig där en stund. Drog mig närmre speakern 10 min innan start.
När alla gjorde sig redo för startskottet såg jag att jag hamnat i stort sett längs bak. Men jag visste att min tid skulle vara bland de sämsta så jag tyckte det var ok. När startskottet gick och jag såg/märkte hur fort klunga stack iväg slog det mig att det här var ett helt annat typ av lopp än Vårruset som jag sprungit tidigare på våren. Jag var ju verkligen långsam!
Starten gick bra ändå, många hejade och applåderade. Alberts/Källstorpsbacken gick fint, men det var varmt. Solen riktigt brände. Till min glädje hade en del av husägarna riktat vattenslangen mot vägen så jag tog varje chans att få svalka mig i det iskalla vattnet. Forngården var tung, men jag visste att efter korsningen efter forngården kom belöningen - raklöpa, vätskedepot och så utförslöpan. Men redan här var man i stort set ensam. En handfull var vi som sprang om varandra om vartannat. När jag nådde Insikten var jag helt ensam och jag visste vad som väntade mig... Kärleksstigen, Slusstrappan och Slusscafésbacken. Precis som tidigare kom väggen när jag nådde Kärleksstigen.. All energi försvann och därför blev det gång uppför en hel del backar, men jag vet inte om jag hade fullföljt loppet om jag inte hade sparat på krafterna?
Jag började dessutom. Leta efter min lilla hejarklack och strax innan Slussmuséet stod de där - Strumpan, gubben och gubbens bror och hejade och fotade! Ja, det gav en liten kick och framför allt ett leende på mina läppar. Resten var smärta. Raksträckan fram till mål var så lång, sååå lååång, men jag försökte spurta på så gott jag orka, jag brukar ju göra så.
1:21:26 MÅL!
Någon sprutade vatten på mitt huvud och räckte mig min medalj, min egen strömkarl. Jag fick vandra en bit innan jag hitta en banan att få käka. Men vattnet? Var har ni vatten, och energidryck?! Det stod massor med löpare runt omkring och pratade med varandra om tider och prestationer (sånt som fick oss långsammare löpare att skämmas och nästan vilja be om ursäkt att vi vågat oss på att utmana oss själva och anse att det vi har gjort också var en prestation, ja kanske till och med en ännu större prestation än den för den vane löparen?). Till slut hittade jag vatten och energidryck. Jag satte mig på gräset och försökte ta in allt. Rundan, publiken, värmen, mål, medalj, min träning, min prestation.
Men jag var så besviken på mig själv. Jag var bland de sista, jag orkade inte jogga hela rundan och min sluttid var sämre än tiden jag joggat på tidigare, 1h och 18min. Ja, jag kände mig som en förlorare..

Jag försöker än idag att försöka intala mig själv att om jag jämför med var jag var för ett år sedan och framför allt var jag var när jag började träna med min PT och hur långt jag kommit så är ju det jag gjorde bra. Men jag är ändå långt ifrån nöjd. Jag tar det som en erfarenhet, jag vet lite mer hur jag vill lägga upp träningen inför nästa mål - Göteborgsvarvet 2015 och dessutom vill jag ju faktiskt förbättra min tid och bevisa för mig själv att jag kan jogga/springa Kraftprovet på en bättre tid. Vi får väl se!


29 maj 2014

Över milen för första gången!

Allt var perfekt i onsdags. Vädret, humöret, känslan, vilan innan, maten och drycka dagen innan och själva dagen vi (jag och mi PT) skulle springa Kraftprovet som jag ju tränar inför sedan i februari/mars.

Vi skulle träffas kl 9, men missförstod varandra så vi kom inte igång förrän 9:20. Det har runt 13 grader. Sol men blåsigt. Perfekt! Jag kände mig pigg och positiv. Jag hade inte tränat på fyra dagar efterso jag hade bestämt mig för extra vila pga knät och pga att viskulle jogga nästan 12 km och detta skulle vara första gången för mig.
Kände mig stark hela första halvan. Återhämtningsdelen från Strömslund och ända ner till Kärleksstigen var fantastiskt underbar, men sen blev det jobbigt. Det går lite upp och ner genom hela stigen, sen kommer fem-trapps-backen i Gamle Dal och avslutas med backen upp till Slusscaféet. Detta är den mest kritiska biten på hela rundan och det handlar korta, jobbiga intervaller där det går uppför. Den jobbigaste, fem-trapps-backen, tar 60 sekunder att komma uppför. 1 minut. Det är ingenting.

Den sista km:n hade jag energi undangömd och orkade öka tempot en del med lätta steg och pigga ben. 11 600 m, nästan 12 km, över en hel mil (!).

High-five:ade ned PT: när klockan pep på 10 km. "En mil! Nästa mäl är två mil!", sa hon.

Ja, halvmaran nästa och jag vet att det är fullt möjligt!